Vecka 47.

Hur ska jag få ihop den här redovisningen på rätt sätt?

Jag måste nog släppa idén om motargument till rasistiska kommentarer för jag känner inte att jag har bra stoff att arbeta med och det känns inte heller som att det hänger ihop lika bra som det andra som jag har tänkt. Därför får ni här tre saker som ni kan säga för att tydligt markera att man inte kan säga vad som helst.

Misstänkt vardagsrasism.  "Det låter misstänksamt fördomsfullt, hur menar du egentligen?" 

Solklar vardagsrasism "Oj, det trodde jag aldrig att du skulle säga, det var inte en så genomtänkt kommentar."

Ren och vidrig rasism "Vilken vidrig människosyn! Du har absolut ingen rätt att reducera någon till dess hudfärg eller härkomst!"

Jag har hållit i lite olika trådar under projektet men under den här veckan har det kommit på plats lite. Jag insåg att anledningen till att jag ville jobba med det här temat var för att jag på något sätt ville ta tillbaka makten över det som jag har upplevt. Känslan av maktlöshet inför rasistiska kommentarer (som jag pratade om i början av projektet) skulle bort men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tror att jag har hittat rätt nu och den här veckan har jag pysslat med en text som ska läsas upp. Jag tolkade Verna Myers Ted talk från förra året och kortade ner den en hel del så att jag hinner få med det viktiga. Här är länken, titta dock inte på den förrän efter redovisningen p.g.a spoilers
https://www.ted.com/talks/verna_myers_how_to_overcome_our_biases_walk_boldly_toward_them#t-950342.

Jag har även jobbat med mina foton. Det tog en evighet att få dem utskrivna för det gick inte att göra det i skolan. Jag testade tre gånger, sista gången var jag där i över två timmar bara för att skriva ut dem. Till slut fick jag betala för att skiva ut dem på ett sånt här express foto ställe i stan men nu är det gjort. Det är det som jag har hållit på med och resten får ni se på torsdag.

Kläderna som jag ska ha på mig på torsdag.

/Pam

Vecka 46 - Många tankar

Den här veckan har varit lite seg och det beror på att jag har fotat en del men jag tycker inte om bilderna. De känns för tråkiga och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska se intressant ut. Jag fotar alldagliga saker och det är svårt att få det att se snyggt ut. Jag är så van vid färg när jag arbetar konstnärligt och även fast det är mycket färg i bilderna så är det inte som jag är van vid. Jag ska skriva ut några imorgon och se hur de ser ut på papper, det kanske ser bättre ut. 

Jag har även funderat en del på hur jag ska framföra redovisningen. Katta sa att jag kan med fördel be de som tittaratt delta på något sätt och jag började fundera på roliga sätt att göra det. Jag tänker att det vore intressant om jag har rasistiska kommentarer som man ska säga till varandra och på så sätt får man känna på hur det känns attsäga det tillnågon och hur det känns att höra det om sig själv oavsett om man är svensk, finsk eller mexican. Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja här för jag vill att det ska vara nytt och fräscht under redovisningen. 

Jag tänkte även hålla i en miniföreläsning om hur man kan bemöta såna kommentarer. 

Den här veckan hittade jag en bok hemma hos min mamma. Hennes kusin hade skrivit den och skickat den till henne för några månader sedan. Den handlar om byn Salamá där vi kommer ifrån och den var fylld med bilder och poesi av människor som har bott där. Jag hittade hur många bilder som helst av mina förfäder och det var så spännande att se historien. Jag bad min mamma visa och berätta om personerna som hon kände till och hon berättade historia efter historia om vilka som gifte sig med vilka och vems barn som tillhörde vem och vilka marker de hade ägt och hela tiden påmindes jag om platserna där jag hade växt upp.

Utan att hon nämnde det såg jag också en röd tråd av rasism genom min historia. Det hade varit tre tyska bröder som flydde från första världskriget som hade bildat de "viktiga" familjerna i Salamá. De hade blivit väl omhändertagna av folket som bodde där, främst för att de var vita. Den ena brodern som jag är i direkt led under hade till och med fått välja fru bland fyra systrar och valde att gifta sig med en femtonåring, min mammas mormor eller som vi kallade henne Mamá menchi. Man hade erbjudit dem sina döttrar eftersom de hade enligt Guatemalas standard mycket mer pengar än vanliga människor och därför kunde de köpa mark av bönderna och skapa sig ett gott liv, vilket de gjorde. Med lite tur skulle kanske även barnen bli vitare.

Under hela min uppväxt hade hudfärgen stor roll i mitt liv. När vi bodde i Guatemala var vi hyllade av släktningar eftersom min bror och jag var lite ljusare än de flesta i Guatemala. Det var (vad jag minns) inget som man gömde eller såg som rasistisk, det bara faktum att ljusare var lika med finare. Min farmor kunde säga saker som "Din kusin har hittat en kille och de ska gifta sig, vi får bara hoppas att barnen inte blir lika mörka som honom" Jag minns att jag kände lite obehag inför kommentarer som dessa men förstod inte riktigt varför. En av mina kusiner på min mammas sida hade till och med "turen" att födas blond med gröna ögon. "Helt fantastiskt, så vacker!" Utbrast alla släktingar och vips hade hon plötsligt högre status än sina mörkare syskon.

Jag har funderat en del på en kommentar som Nikke sa under första handledningen. Vi pratade om att jag direkt efter skolattacken i Trollhättan tänkte en sekund att det var skönt att Milou såg svensk ut. Tro mig jag skäms så otroligt över den tanken men jag kan inte förneka att den fanns där. Nikke sa att genom att tänka så förtrycker jag mig själv och att det var tragisk. Jag undrade verkligen vad hon menade med tragisk. I början trodde jag att hon menade att jag som person var tragisk som tänkte så rasistisk men det känns inte som att en lärare skulle säga så. Men nu tror jag att jag förstår. Rasismens äckliga monster har alltid varit där i närheten av mig. De har vandrat vid min sida länge och tagit på mig vid ett flertal tillfällen. Alla rasistiska kommentarer har lämnat kvar något och oavsett om jag vill det eller inte så har det format mig. Det var just DET som Nikke tyckte var tragisk. Att även fast jag ser vad som är rasistisk och även fast jag tycker att hudfärg är hudfärg, är bara jävla hudfärg så kan jag inte helt skaka av mig det som lämnades kvar. Att ljusare är finare.

/Pam

Inspiration

Känner att jag inte har något att lägga till om de här klippen. Kolla på dem och  var färgmodig istället för färgblind!

/Pam

Vägra reduceras till bara en kropp, för du är så mycket mer!

Vecka 45 

Ok,  jag är skitseg på att uppdatera den här bloggen men här kommer förra veckans reflektioner

Jag var på världskulturmuseet och tittade på utställningen om normer igen för att få lite inspiration. Jag fotade verket av Angelica Dass som jag pratade om förra veckan och gick vidare med tanken om att fota vardagliga saker som har färger som skulle kunna vara hudfärg. Jag har en tanke om vad jag ska göra med bilderna men behöver många fler bilder för att få det gjort så den här veckan ska jag fota, fota och fota mer.

Jag hittade träfigurer som barnen kunde leka med som var från olika kulturer och hade olika hudfärger. Jag älskar dem!

Jag var även på Göteborgs stadsmuseum och tittade på utställningen som heter omänskligt. Det var väldigt intressant och givande. Jag fick med mig en del nya idéer om hur jag ska lägga upp mitt arbete.

Jag har även läst en bok som heter Inte en främlig. Det är en bok med 41 berättelser som alla är skrivna av olika författare och kände att jag fick så många fina motargument som jag kan använda mig av i kommentardelen av projektet.

(Sanna Salameh, s.15)

/Pam

V. 44 - Dagen då jag grät i skolan

Här kommer veckoreflektionen för vecka 44.







/Pam