Vecka 46 - Många tankar

Den här veckan har varit lite seg och det beror på att jag har fotat en del men jag tycker inte om bilderna. De känns för tråkiga och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska se intressant ut. Jag fotar alldagliga saker och det är svårt att få det att se snyggt ut. Jag är så van vid färg när jag arbetar konstnärligt och även fast det är mycket färg i bilderna så är det inte som jag är van vid. Jag ska skriva ut några imorgon och se hur de ser ut på papper, det kanske ser bättre ut. 

Jag har även funderat en del på hur jag ska framföra redovisningen. Katta sa att jag kan med fördel be de som tittaratt delta på något sätt och jag började fundera på roliga sätt att göra det. Jag tänker att det vore intressant om jag har rasistiska kommentarer som man ska säga till varandra och på så sätt får man känna på hur det känns attsäga det tillnågon och hur det känns att höra det om sig själv oavsett om man är svensk, finsk eller mexican. Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja här för jag vill att det ska vara nytt och fräscht under redovisningen. 

Jag tänkte även hålla i en miniföreläsning om hur man kan bemöta såna kommentarer. 

Den här veckan hittade jag en bok hemma hos min mamma. Hennes kusin hade skrivit den och skickat den till henne för några månader sedan. Den handlar om byn Salamá där vi kommer ifrån och den var fylld med bilder och poesi av människor som har bott där. Jag hittade hur många bilder som helst av mina förfäder och det var så spännande att se historien. Jag bad min mamma visa och berätta om personerna som hon kände till och hon berättade historia efter historia om vilka som gifte sig med vilka och vems barn som tillhörde vem och vilka marker de hade ägt och hela tiden påmindes jag om platserna där jag hade växt upp.

Utan att hon nämnde det såg jag också en röd tråd av rasism genom min historia. Det hade varit tre tyska bröder som flydde från första världskriget som hade bildat de "viktiga" familjerna i Salamá. De hade blivit väl omhändertagna av folket som bodde där, främst för att de var vita. Den ena brodern som jag är i direkt led under hade till och med fått välja fru bland fyra systrar och valde att gifta sig med en femtonåring, min mammas mormor eller som vi kallade henne Mamá menchi. Man hade erbjudit dem sina döttrar eftersom de hade enligt Guatemalas standard mycket mer pengar än vanliga människor och därför kunde de köpa mark av bönderna och skapa sig ett gott liv, vilket de gjorde. Med lite tur skulle kanske även barnen bli vitare.

Under hela min uppväxt hade hudfärgen stor roll i mitt liv. När vi bodde i Guatemala var vi hyllade av släktningar eftersom min bror och jag var lite ljusare än de flesta i Guatemala. Det var (vad jag minns) inget som man gömde eller såg som rasistisk, det bara faktum att ljusare var lika med finare. Min farmor kunde säga saker som "Din kusin har hittat en kille och de ska gifta sig, vi får bara hoppas att barnen inte blir lika mörka som honom" Jag minns att jag kände lite obehag inför kommentarer som dessa men förstod inte riktigt varför. En av mina kusiner på min mammas sida hade till och med "turen" att födas blond med gröna ögon. "Helt fantastiskt, så vacker!" Utbrast alla släktingar och vips hade hon plötsligt högre status än sina mörkare syskon.

Jag har funderat en del på en kommentar som Nikke sa under första handledningen. Vi pratade om att jag direkt efter skolattacken i Trollhättan tänkte en sekund att det var skönt att Milou såg svensk ut. Tro mig jag skäms så otroligt över den tanken men jag kan inte förneka att den fanns där. Nikke sa att genom att tänka så förtrycker jag mig själv och att det var tragisk. Jag undrade verkligen vad hon menade med tragisk. I början trodde jag att hon menade att jag som person var tragisk som tänkte så rasistisk men det känns inte som att en lärare skulle säga så. Men nu tror jag att jag förstår. Rasismens äckliga monster har alltid varit där i närheten av mig. De har vandrat vid min sida länge och tagit på mig vid ett flertal tillfällen. Alla rasistiska kommentarer har lämnat kvar något och oavsett om jag vill det eller inte så har det format mig. Det var just DET som Nikke tyckte var tragisk. Att även fast jag ser vad som är rasistisk och även fast jag tycker att hudfärg är hudfärg, är bara jävla hudfärg så kan jag inte helt skaka av mig det som lämnades kvar. Att ljusare är finare.

/Pam