Vecka 50, 51 och skisser

Vecka 50 och 51

Jag vabbade när vi skulle ha lektionsredovisning så jag missade en massa tips på hur man kan lägga upp en lektion och hur man kan bedöma elevernas kunskap. Men även fast jag inte kunde delta då så var grupparbetet väldigt bra och givande att ha innan slutarbetet. Vi hade en lektion om collage och testade själva. Det tog så mycket längre tid än man trodde men det var väldigt roligt. Vi ska redovisa efter jul.

Jag tror att jag är färdig med mitt arbete nu. Jag har läst igenom texten flera gånger men det känns som att jag har missat något. Jag trodde att jag var klar för någon dag sedan och sen fick jag Emmas opponering och hon hittade saker som jag inte hade lagt märke till. Jag gillar verkligen när man får kamratbedömning innan ett slutarbete ska lämnas in.  Jag ska låta det vila i någon dag och läsa igenom igen för att se texten med nya och fräscha ögon. 

Jag har återigen blivit påmind av hur viktigt det är att läsa litteraturen i kurserna flera gånger. Inför arbetet var jag tvungen att läsa flera texter igen och insåg att jag inte riktigt hade förstått hela texterna första gången. Vet inte varför jag blir så förvånad längre men förutom sådant som man inte har förstått  är det väldigt roligt att se att delar av texten som man hade svårt att förstå i början och inse att man vet precis vad författare skriver om. Det förvirrade stadiet som jag fortfarande tror att jag befinner mig i är inte fullt så förvirrat längre. 

Vi har under terminen jobbar med en skissbok med temat gränser. Jag tyckte från början mycket om idén men efter ett par veckor blev det bara ännu en sak som man skulle göra.  Jag är dessutom väldigt dålig på att bara skissa något och låta det vara "ofärdigt". Jag vill verkligen arbeta lite mer med bilderna och det tar tid, vilket jag inte ville lägga varje dag. Så det var lite jobbigt vissa gånger att bara skissa i några minuter och sen låta det vara. Eventuellt kommer jag att fortsätta men då utan något tema eftersom att det kändes så krystat många gånger att få ut en produkt om gränser. Men jag kan verkligen tänka mig att ha det här som en slags dagbok. Jag visade några skisser i början av terminen. Vi skulle lägga upp minst 15 bilder på bloggen så här kommer några till:

Jag tänker ta jullov nu och önskar er en riktig god jul och gott nytt år!

/Pam

Vecka 49

Vecka 49

Vi hade seminarium om yrkesspråk i måndags som jag tyvärr missade men jag kunde ändå diskutera texten som vi skulle läsa med Mattias och Kristin. Det är så viktigt med yrkesspråk! Jag minns att vi fick en föreläsning om det under första terminen men det känns som att det var så länge sen nu. Dessutom fanns det saker som man inte kunde reflektera över eftersom man inte hade hunnit uppleva det. Vår första VFU hade inte börjat och jag kände mig helt ärlig lite vilse i vissa saker som kom upp då.

Nu känns det som att många saker som vi pratade om under första kursen i didaktik har verkligen klarnat och finns där så fort man funderar på lektioner eller situationer som man kan stötta på.
Bland annat utvecklingssamtal. Sist vi hade VFU fick jag chansen att delta i lärarens bedömningsprocess och även i många utvecklingssamtal. Vi gick igenom resultaten som eleverna hade fått på nationella proven och även fast eleverna hade fått bra resultat så fanns det där alltid något eller några fel som skulle påpekas. Jag kände inte heller att de fick leda samtalet utan det var mest läraren som pratade om hur de låg till i förhållande till kunskapskraven. Det är inte så att allt var negativt utan det fanns positiva inslag där man blickade framåt och fokuserade på det som eleverna hade utvecklat under terminen. Men jag kunde ändå se att eleverna var väldigt obekväma och kände inte att de hade något att säga själva.

Det var vid två tillfällen väldigt jobbigt att sitta där och se eleverna få tårar i ögonen för att de inte fick det betyget de hade velat ha på grund av att de saknade en punkt i kunskapskraven. Det är i de tillfällen då jag kommer att vara tydlig med att säga att vi pratar om kunskapsnivåer och inget annat. Det har ingen som helst koppling till hur eleverna är som personer eller vad de kan åstadkomma.

Jag hade önskat att vi kunde ha en hel vecka bara om bedömning för det känns fortfarande svårt. Jag känner en viss osäkerhet av att sätta betyg i bild efter en så kort period. Men vem vet det kanske landar i en annan kurs så som didaktik landade i den här kursen.

Vi pratade även om att ge beröm till eleverna och det är något som jag faktiskt inte hade reflekterat mycket över innan den här kursen. Jag är så van vid att ge beröm när någon gör något som jag vet att de inte kunde innan. Jag tänkte tillbaka på ett tillfälle då vi hade en lektion om centralperspektiv med eleverna. De flesta hade jobbat på och ritade kuber och andra former, vissa försökte sig på hus och lägenheter. Jag tittade på en elevs papper och såg att hen hade gjort lägenheter med balkonger, fönster som man kunde se in i och en gata med lyktor och träd. Min spontana och väldigt klumpiga reaktion var ”Åh, vad snyggt du har gjort!” vilket såklart fick de andra eleverna att reagera och kanske tänka att jag inte tyckte att deras arbete var lika bra. Klumpigt och inte så pedagogiskt av mig. Men man lär sig av sina misstag. 

/Pam

Jag glömde visst bort att den här bloggen fanns och att jag skulle uppdatera den varje vecka.

Vecka 48 kom och gick. Jag stressade som tusan för att få ihop gestaltningsredovisningen och som ni kunde läsa i tidigare inlägget så gick det ganska bra. Jag var väldigt nöjd med resultatet och framförallt var det så roligt att se vad de andra hade gjort.

Dagarna för redovisningarna kändes som terapi och nöje på samtidigt. Många hade valt att arbeta med tunga ämnen som är normkritiska och relevanta så det var jobbigt och roligt på samma gång. Det var spännande att se att flera av oss hade liknande ämnen men resultaten var ändå så annorlunda. 

Här kommer lite bilder som jag tog. 

/Pam

Slutreflektion gestaltningsarbete

Jag valde att arbeta med rasism eftersom att det normkritisk, det är ett känsligt och personligt ämne för mig och det är otroligt viktigt att ta upp det gång på gång. Framförallt nu när det finns så mycket främlingsfientliga människor som uttrycker sig och som tar mycket plats på sociala medier. Det finns en ”Vi och dom” mentalitet som genomsyrar samhället när vi uttrycker vissa ord och i samband med det ville jag från början undersöka hur vardagsrasismen visar sig i olika situationer.

Redan från början var det svårt att inte tänka på slutprodukten eftersom att man sällan tillåts utforska så fritt i andra ämnen som man gör här och jag var så ovan vid arbetssättet. Jag hade en klar bild av det jag ville göra, att utsätta klassen för olika rasistiska kommentarer för att skapa ett obehag hos deltagarna och en diskussion kring rasism. Så jag började samla på mig olika kommentarer från instagramkontot #Svartkvinna och fakta om rasismens bakgrund genom att gå på utställningen (O)mänsklig som finns på Göteborgs stadsmuseum men ganska snabbt insåg jag att jag måste ta mig lite djupare. Vad vill jag uppnå? Jag ville att man skulle vara medveten om rasism och hur man kunde bemöta det så att man kan hjälpa till och säga något när någon annan blir utsatt för rasism.

”Ok, ny vändning, nu kör vi på motargument till rasistiska kommentarer!” Jag läste i olika bloggar som vardagsrasismen.nu och hemsidor som umr.nu för att hitta mer fakta och motargument. Jag läste även boken Inte en främling (Teskedsorden, 2015) som är en bok skriven av flera författare och som handlar om utanförskap på olika sätt. Samtidigt började jag med spåret hudfärger. Bland det första som intresserade mig ur boken How to be an explorer of the world var listan som författaren hade gjort i början. En av punkterna där är ”7. Notice patterns, make connections” (s.5, K. Smith). Jag ville se om jag kunde hitta kopplingar till rasism i vardagliga saker till exempel smink och vilka hudfärger som olika sminkmärken har tillgängliga, alltså accepterade hudfärger. Bristen av foundations för mörkhyade ledde mig till hudfärger i naturen som i sin tur ledde mig till hudfärger hos saker och ting. Jag var inte fullt medveten om det då men för varje foto tvingades jag fråga mig ”Är det här hudfärg?” och så fort bilden hade tagits så ingick färgen i termen ”hudfärg”. Det kanske låter obetydligt men med tanke på att man oftast bara får se ett fåtal färger representera hudfärg så var det som att öppna upp för alla andra färger (människor) som oftast inte får ingå i beskrivningen och mitt mål blev då att bevisa att hudfärg är bara hudfärg.

Det var i det här skedet som jag fastnade igen. Jag hade inte ett tydligt mål och det är frustrerande att inte veta exakt vad man ska göra för produkt men jag fortsatte att utforska och samla på mig saker. Hemma hos min mamma hittade jag en folkdräkt från Guatemala och en bok som handlade om vår släkts historia och jag sög åt mig alla berättelser som min mamma ville dela med sig. Det kändes viktigt att få med det på gestaltningen men jag visste inte hur. Jag hade också sett ett flertal Ted talks om rasism och fördomar och fastnade speciellt för två som pratade om att man skulle ifrågasätta sina egna fördomar för att öka acceptans för alla människor. Men återigen visste jag inte hur jag skulle få med det.

Mellody Hobson: Color blind or color brave?

Verna Myers: How to overcome our biases? Walk boldly toward them

Under de sista dagarna av gestaltningsarbetet insåg jag att jag måste gå ännu djupare och arbeta utifrån mig själv. Arbetet handlar nog ändå inte om att jag ska förändra andras syn på rasism eller att jag ska lära dem motargument på 20 minuter. Jag har fem veckor på mig och den tiden är till för att jag ska lära mig något och det enda jag kan förända under den tiden är hur jag själv ser på rasism. Under en av handledningarna sa Irma att det någonstans finns en djupare anledning till att jag har valt ämnet och det fick mig verkligen att fundera.

Som jag förklarade under redovisningen så kom jag fram till att jag länge har distanserat mig från Guatemala och försökt många gånger bevisa att jag är svensk. Från sättet jag pratar till hur jag sminkar mig eller klär mig. Jag fick verkligen fundera över vad det är jag menar när jag säger ”Jag är svensk.” och det jag kom fram till var ”Jag är precis som alla andra”. Det råkar bara vara så att jag bor i Sverige och ”alla andra” råkar vara svenskar. Då föll allt på plats! Hudfärg är bara hudfärg, det spelar ingen roll vilka kläder jag har på mig eller vilket pass jag visar upp, jag är ändå som alla andra. Om det är någon som inte tycker så beror det på deras egna fördomar.

Hur kan vi då arbeta med ett gestaltningsarbete i skolan? Vi kan börja med att se vad skolverket säger. Nedan kommer några citat tagna från skolans värdegrund och uppdrag:

”Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. /…/ Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. /…/ En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt /…/ Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.” (Skolverket, 2011)

När vi tittar på kursplanen för bild så är några av de övergripande målen att:

”I undervisningen ska eleverna ges möjligheter att utveckla kunskaper om hur man framställer och presenterar egna bilder med olika metoder, material och uttrycksformer. Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar sin kreativitet och sitt intresse för att skapa. Den ska också uppmuntra eleverna att ta egna initiativ och att arbeta på ett undersökande och problemlösande sätt.” (Skolverket, 2011)

Jag tror lusten att lära kan komma med hjälp av elevernas egna intressen. Genom att arbeta med ett sådant projekt där varje elev får utgå ifrån sina egna erfarenheter kan man verkligen öppna upp för det. Vad vill de själva undersöka? Man kan även med fördel arbeta normkritiskt som jag gjorde. Mina erfarenheter av VFU har varit att lärare inte alltid vågar ta upp vissa ämnen som är normkritiska för att de är rädda att inte ha tillräckliga kunskaper eller att eleverna inte är intresserade men på det här sättet öppnat man upp för att experimentera och söka information. Man lär dem också att ta ansvar och planera ett arbete. Vad behöver de göra för att komma vidare? Kanske måste man testa att klä sig på ett annat sätt än man är van vid? Eller hitta förebilder inom ett ämne? De uppmuntras verkligen att ta egna initiativ och att kunna lösa problem på vägen.

Jag menar inte att man ska låta dem arbeta helt själva men att man ska låta dem leda vägen och att man kan vara där som stöd. Ur ett sociokulturellt perspektiv kan det även vara bra att, precis som vi gjorde, låta kamraterna hjälpa till med idéer och förslag. Det svåra är nog att verkligen förklara att slutprodukten inte är det viktigaste utan att det handlar om processen. Nu när vi ska bedöma allt eleverna gör med en bokstav så är det verkligen lätt för dem att anta att nivån på betyget beror på det de visade i redovisningen (om man väljer att ha det).

Ur ett lärarperspektiv är det här ett utomordentligt sätt att arbeta med estetiska lärprocesser och inte fastna i teknik av bildframställning. Lars Lindström har tagit fram en tabell för lärandeformer där han beskriver hur man kan röra sig i olika ”rum” när man befinner sig i en estetisk lärprocess. Hur man gör det beror på om målet är konvergent, divergent, och om man har mediespecifika eller medieneutrala medel. Genom att arbeta med ett projekt som det här kan eleverna röra sig i alla rum. (L.Lindström, kompendium BVK ht15)

Sammanfattningsvis tror jag att det här är ett bra sätt att arbeta i bild. I början tyckte jag att det lät lite ”flummigt” eftersom att det är så öppet, reglerna inte var tydliga och jag är så ovan vid arbetsformen men jag har lärt mig massor och även fast det låter väldigt klyschigt så kan jag inte uttrycka det på annat sätt än att det har det varit en helt otrolig resa.

Referenslista:

Smith, K. (2011) How to Be an Explorer of the World. Great Britain: Penguin books.

Skolverket. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Hämtad från http://www.skolverket.se/publikationer?i d=2575

Lindström, L. Fyra estetiska lärandeformer. Kompendium BVK ht15. 

Vecka 47.

Hur ska jag få ihop den här redovisningen på rätt sätt?

Jag måste nog släppa idén om motargument till rasistiska kommentarer för jag känner inte att jag har bra stoff att arbeta med och det känns inte heller som att det hänger ihop lika bra som det andra som jag har tänkt. Därför får ni här tre saker som ni kan säga för att tydligt markera att man inte kan säga vad som helst.

Misstänkt vardagsrasism.  "Det låter misstänksamt fördomsfullt, hur menar du egentligen?" 

Solklar vardagsrasism "Oj, det trodde jag aldrig att du skulle säga, det var inte en så genomtänkt kommentar."

Ren och vidrig rasism "Vilken vidrig människosyn! Du har absolut ingen rätt att reducera någon till dess hudfärg eller härkomst!"

Jag har hållit i lite olika trådar under projektet men under den här veckan har det kommit på plats lite. Jag insåg att anledningen till att jag ville jobba med det här temat var för att jag på något sätt ville ta tillbaka makten över det som jag har upplevt. Känslan av maktlöshet inför rasistiska kommentarer (som jag pratade om i början av projektet) skulle bort men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tror att jag har hittat rätt nu och den här veckan har jag pysslat med en text som ska läsas upp. Jag tolkade Verna Myers Ted talk från förra året och kortade ner den en hel del så att jag hinner få med det viktiga. Här är länken, titta dock inte på den förrän efter redovisningen p.g.a spoilers
https://www.ted.com/talks/verna_myers_how_to_overcome_our_biases_walk_boldly_toward_them#t-950342.

Jag har även jobbat med mina foton. Det tog en evighet att få dem utskrivna för det gick inte att göra det i skolan. Jag testade tre gånger, sista gången var jag där i över två timmar bara för att skriva ut dem. Till slut fick jag betala för att skiva ut dem på ett sånt här express foto ställe i stan men nu är det gjort. Det är det som jag har hållit på med och resten får ni se på torsdag.

Kläderna som jag ska ha på mig på torsdag.

/Pam

Vecka 46 - Många tankar

Den här veckan har varit lite seg och det beror på att jag har fotat en del men jag tycker inte om bilderna. De känns för tråkiga och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska se intressant ut. Jag fotar alldagliga saker och det är svårt att få det att se snyggt ut. Jag är så van vid färg när jag arbetar konstnärligt och även fast det är mycket färg i bilderna så är det inte som jag är van vid. Jag ska skriva ut några imorgon och se hur de ser ut på papper, det kanske ser bättre ut. 

Jag har även funderat en del på hur jag ska framföra redovisningen. Katta sa att jag kan med fördel be de som tittaratt delta på något sätt och jag började fundera på roliga sätt att göra det. Jag tänker att det vore intressant om jag har rasistiska kommentarer som man ska säga till varandra och på så sätt får man känna på hur det känns attsäga det tillnågon och hur det känns att höra det om sig själv oavsett om man är svensk, finsk eller mexican. Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja här för jag vill att det ska vara nytt och fräscht under redovisningen. 

Jag tänkte även hålla i en miniföreläsning om hur man kan bemöta såna kommentarer. 

Den här veckan hittade jag en bok hemma hos min mamma. Hennes kusin hade skrivit den och skickat den till henne för några månader sedan. Den handlar om byn Salamá där vi kommer ifrån och den var fylld med bilder och poesi av människor som har bott där. Jag hittade hur många bilder som helst av mina förfäder och det var så spännande att se historien. Jag bad min mamma visa och berätta om personerna som hon kände till och hon berättade historia efter historia om vilka som gifte sig med vilka och vems barn som tillhörde vem och vilka marker de hade ägt och hela tiden påmindes jag om platserna där jag hade växt upp.

Utan att hon nämnde det såg jag också en röd tråd av rasism genom min historia. Det hade varit tre tyska bröder som flydde från första världskriget som hade bildat de "viktiga" familjerna i Salamá. De hade blivit väl omhändertagna av folket som bodde där, främst för att de var vita. Den ena brodern som jag är i direkt led under hade till och med fått välja fru bland fyra systrar och valde att gifta sig med en femtonåring, min mammas mormor eller som vi kallade henne Mamá menchi. Man hade erbjudit dem sina döttrar eftersom de hade enligt Guatemalas standard mycket mer pengar än vanliga människor och därför kunde de köpa mark av bönderna och skapa sig ett gott liv, vilket de gjorde. Med lite tur skulle kanske även barnen bli vitare.

Under hela min uppväxt hade hudfärgen stor roll i mitt liv. När vi bodde i Guatemala var vi hyllade av släktningar eftersom min bror och jag var lite ljusare än de flesta i Guatemala. Det var (vad jag minns) inget som man gömde eller såg som rasistisk, det bara faktum att ljusare var lika med finare. Min farmor kunde säga saker som "Din kusin har hittat en kille och de ska gifta sig, vi får bara hoppas att barnen inte blir lika mörka som honom" Jag minns att jag kände lite obehag inför kommentarer som dessa men förstod inte riktigt varför. En av mina kusiner på min mammas sida hade till och med "turen" att födas blond med gröna ögon. "Helt fantastiskt, så vacker!" Utbrast alla släktingar och vips hade hon plötsligt högre status än sina mörkare syskon.

Jag har funderat en del på en kommentar som Nikke sa under första handledningen. Vi pratade om att jag direkt efter skolattacken i Trollhättan tänkte en sekund att det var skönt att Milou såg svensk ut. Tro mig jag skäms så otroligt över den tanken men jag kan inte förneka att den fanns där. Nikke sa att genom att tänka så förtrycker jag mig själv och att det var tragisk. Jag undrade verkligen vad hon menade med tragisk. I början trodde jag att hon menade att jag som person var tragisk som tänkte så rasistisk men det känns inte som att en lärare skulle säga så. Men nu tror jag att jag förstår. Rasismens äckliga monster har alltid varit där i närheten av mig. De har vandrat vid min sida länge och tagit på mig vid ett flertal tillfällen. Alla rasistiska kommentarer har lämnat kvar något och oavsett om jag vill det eller inte så har det format mig. Det var just DET som Nikke tyckte var tragisk. Att även fast jag ser vad som är rasistisk och även fast jag tycker att hudfärg är hudfärg, är bara jävla hudfärg så kan jag inte helt skaka av mig det som lämnades kvar. Att ljusare är finare.

/Pam

Inspiration

Känner att jag inte har något att lägga till om de här klippen. Kolla på dem och  var färgmodig istället för färgblind!

/Pam